en jävla söndag till
Du dricker grönt te, svär åt familjen och räknar dagarna till studenten. Bara för att sedan komma på att man kanske ska räkna med dagarna man ska plugga vidare och kanske de dagar av sitt liv som man måste jobba för de är ju inte kul de heller. Sen inser du att du inte kan göra något med ditt liv för du glömde räkna dagarna du är lycklig och är de inte skrivna på pappret så kommer de inte med när ditt liv är inlämnat för rättning. Så du får tillbaka ditt papper med stort A av staten för trots ditt stora studielån ska du tjäna mycket pengar och det blir mycket skatt och då blir alla med tummarna i arslet glada.
Så du river sönder det. Du river i tusen små bitar för du vill inte ha det så och det här måste förstöras och raderas så du reser jorden runt för att sprida ut alla små, små bitar av pappret som en gång var dit liv och när du är klar inser du att du hade ganska kul. Du blir bitter för att du inte förstod det under tiden, att du inte kunde skratta åt det då. Det var ju så kul och så dumt. Dumma, dumma som inte förstod och du försöker lära alla barn du möter att de ska vara lyckliga för allt är egentligen ganska kul men de ser dig bara med din bittra rynka i panna och eftersom du glömt bort att plocka ögonbrynen i ditt obefintliga lyckorus springer de bara och gömmer sig.
Du blir arg på barnen och hatar alla barn som inte förstår. Ingen förstår dig och kan stå på din sida och vara din vapendragare när du försöker lära folk med våld att det blir faktiskt bättre om man ler lite. Så du håller tillbaka gråten när du blivit gammal och inte vet vem du ska testamentera dina oanvända skrattgropar till. Du provade dem en gång men folk omkring dig log och de skrattade nog åt dig för du var så ful. Du svalde hårt och log aldrig mer.
Så nu ångrar du allt och grublar på varför inte du fick vara lycklig och testa dina vingar som alla lyckliga får. Varför ingen lät dig ta plats eller uppfyllde dina drömmar åt dig. Alla andra fick det så lätt och du så svårt och du gjorde ju bara som man skulle och ingen sa någonsin att man skulle välja själv och vem fan gav dig ansvaret för dig eget liv?
Så du river sönder det. Du river i tusen små bitar för du vill inte ha det så och det här måste förstöras och raderas så du reser jorden runt för att sprida ut alla små, små bitar av pappret som en gång var dit liv och när du är klar inser du att du hade ganska kul. Du blir bitter för att du inte förstod det under tiden, att du inte kunde skratta åt det då. Det var ju så kul och så dumt. Dumma, dumma som inte förstod och du försöker lära alla barn du möter att de ska vara lyckliga för allt är egentligen ganska kul men de ser dig bara med din bittra rynka i panna och eftersom du glömt bort att plocka ögonbrynen i ditt obefintliga lyckorus springer de bara och gömmer sig.
Du blir arg på barnen och hatar alla barn som inte förstår. Ingen förstår dig och kan stå på din sida och vara din vapendragare när du försöker lära folk med våld att det blir faktiskt bättre om man ler lite. Så du håller tillbaka gråten när du blivit gammal och inte vet vem du ska testamentera dina oanvända skrattgropar till. Du provade dem en gång men folk omkring dig log och de skrattade nog åt dig för du var så ful. Du svalde hårt och log aldrig mer.
Så nu ångrar du allt och grublar på varför inte du fick vara lycklig och testa dina vingar som alla lyckliga får. Varför ingen lät dig ta plats eller uppfyllde dina drömmar åt dig. Alla andra fick det så lätt och du så svårt och du gjorde ju bara som man skulle och ingen sa någonsin att man skulle välja själv och vem fan gav dig ansvaret för dig eget liv?
Kommentarer
Trackback
