hela december

Just nu är jag så förbannad på vintern att jag går sönder. Det är kallt, det är snö. Jag behöver vara ute, byta luft i mina lungor men hur lätt är det när man är instängd i stugan med familjen och min integritets area har en radie på 25 meter. Hur ska jag kunna andas när nån jävel plötsligt står ansikte mot ansikte med mig om det så bara handlar om hur länge jag egentligen ska ta upp platsen framför datorn. Med en fysiskt påtaglig rastlöshet vet man inte längre hur man låter bli att skrika åt yngre syskon som av någon anledning måste ha på tv:n. Högt.

Låt inte. Stör inte. Lov betyder bara att du ska umgås med familjen och inte gå till skolan. Det är ju bra för att. För att. För att familjen är viktig. Det är viktigare att kunna andas. Jag vill ut och jag vill vara oberoende och jag vill kunna flyga. Jag vill veta hur man fångar endorfinerna och behåller dem.

Så jag är förbannad på snön som är överallt för utan den och frosten kunde jag gjort mig fri. Fri att ut och springa och andas och få blodsmak i munnen. Annars glömmer man så lätt att man är vid liv och det är inte så tragisk för ingen märker skillnad ändå. Det är ändå ingen som tar sig in under ditt skinn för att se dig så länge du balanserar på två ben och faktiskt ler emellanåt. Det är nog bara jag som har ansvar för min lycka så fuck it.