EN SLÄNG AV SCHIZOFRENI
Hela december är slut. Hela 2009 är slut. Är den här bloggen slut? Den uppstod som ett litet verktyg i min kamp mot den just då stundande livskrisen och nu vet jag inte vad jag ska göra med den.
Jag gillar den. Den känns inte så äkta men jag gillar den. Den här bloggen är Emma och det är fan hon som är jag. Jag vet nog inte vem jag själv är. Jag vet vem PB är, och för er som inte vet så är det mitt alter ego. Jag känner henne utan och innan och när jag gör PB är jag fri.
När jag är Emma är jag osäker. Naken och utelämnad. Det ligger en slags ärlighet i att göra saker i sitt eget namn. Det måste bli fläckfritt för du ska alltid kunna stå för det du gjort. Hur ska man klara det? Hur ska allt man gör alltid kunna ge ett hundraprocentigt resultat? Goddamn girs, det gör det inte.
Så i ett slags försök att motbevisa min illvilja mot att göra mindre bra grejer behåller jag den här bloggen. Den får vara här och kanske förfalla lite, bli lite rutten i kanten, men jag sparar den och jag uppdaterar nog emellanåt också. Det gror också ett hopp om att jag en dag hittar mig själv och jag tror på bloggen. Jag tror att det hjälper att skriva om vem man är så att när man glömmer kan man gå tillbaka.
Så ni får väl hänga med i jakten på mig själv. Vi hörs väl. Emma Hälsar!
Jag gillar den. Den känns inte så äkta men jag gillar den. Den här bloggen är Emma och det är fan hon som är jag. Jag vet nog inte vem jag själv är. Jag vet vem PB är, och för er som inte vet så är det mitt alter ego. Jag känner henne utan och innan och när jag gör PB är jag fri.
När jag är Emma är jag osäker. Naken och utelämnad. Det ligger en slags ärlighet i att göra saker i sitt eget namn. Det måste bli fläckfritt för du ska alltid kunna stå för det du gjort. Hur ska man klara det? Hur ska allt man gör alltid kunna ge ett hundraprocentigt resultat? Goddamn girs, det gör det inte.
Så i ett slags försök att motbevisa min illvilja mot att göra mindre bra grejer behåller jag den här bloggen. Den får vara här och kanske förfalla lite, bli lite rutten i kanten, men jag sparar den och jag uppdaterar nog emellanåt också. Det gror också ett hopp om att jag en dag hittar mig själv och jag tror på bloggen. Jag tror att det hjälper att skriva om vem man är så att när man glömmer kan man gå tillbaka.
Så ni får väl hänga med i jakten på mig själv. Vi hörs väl. Emma Hälsar!
Kommentarer
Trackback
