Pete, me and myself
Jag drömde en dröm förra natten som jag fortfarande minns. Jag var en blandning av Peter Doherty, mig själv och min bästa vän och irrade runt i London på våren under en blå himmel.
Jag var lite vilse i den vackra staden med klängväxter som klättrade mot himlen på husfasader runt omkring mig och i famnen kramade jag min dator. Jag ägde inget annat än kläderna jag bar på kroppen och datorn som jag bar lika värdefullt som ett nyfött barn. All musik jag skapat fanns nämligen sparad där och det var mitt liv.
Jag promenerade runt i precis ett sådant rus som man får uppfattningen om att Pete är i på varenda bild. Jag jagade runt i staden tills jag stötte på ett gäng tonårskillar som satt och rökte i en bil och jag tiggde en cigarett och det stillade lite ångest så jag kunde gå vidare och jag ramlade fram genom seconhand-butiker och museum med högt i tak och allt var så jävla vackert och även om ångesten var tjock som dimma hade jag gärna drömt ett tag till.
Jag var lite vilse i den vackra staden med klängväxter som klättrade mot himlen på husfasader runt omkring mig och i famnen kramade jag min dator. Jag ägde inget annat än kläderna jag bar på kroppen och datorn som jag bar lika värdefullt som ett nyfött barn. All musik jag skapat fanns nämligen sparad där och det var mitt liv.
Jag promenerade runt i precis ett sådant rus som man får uppfattningen om att Pete är i på varenda bild. Jag jagade runt i staden tills jag stötte på ett gäng tonårskillar som satt och rökte i en bil och jag tiggde en cigarett och det stillade lite ångest så jag kunde gå vidare och jag ramlade fram genom seconhand-butiker och museum med högt i tak och allt var så jävla vackert och även om ångesten var tjock som dimma hade jag gärna drömt ett tag till.
Kommentarer
Trackback
